Självkänsla och olika bekräftelsebehov

Alla människor behöver känna sig älskade och bli bekräftelse. Det är ett av våra mest grundläggande behov och något helt naturligt. Det lilla barnet behöver bli sedd, älskad och få fysisk kontakt för att kunna växa upp till en frisk och lycklig individ. Både fysisk och psykisk kontakt och bekräftelse är livsnödvändiga för oss människor när vi växer upp. Genom att vi blir bekräftade och sedda så lär vi oss att se vårt eget värde och får en grundläggande sund och stark självkänsla.

Alla behöver kärlek och uppskattning
Givetvis behöver även vuxna människor känna sig älskade och sedda både i sina privata liv samt på sina arbeten. Med en hög självkänsla, det vill säga känslan av att jag tycker om mig själv för den jag är, vet jag att jag duger även om inte alla i min omgivning talar om det för mig i varje stund. För den skull behöver man ju inte helt strunta i vad sin omgivning tycker och tänker för visst är det skönt med ett visst mått av uppskattning och gillande utifrån även om man inuti bär med sig en känsla av högt egenvärde.

När självkänslan är för låg
Som sagt är det sunt och bra att vilja vara en del av den mänskliga gemenskapen och därför vilja vara älskad och omtyckt av sin omgivning. Det är när vi inte bär med oss känslan av att vara ok och att duga, det vill säga när självkänslan är för låg, som det blir problem. Då hamnar man i den sitsen att man hela tiden och i alla situationer törstar och klänger på andra människor för att man ska få sig lite beröm och uppskattning och när man inte får så mycket som man vill, vilket aldrig kan bli nog så mår man dåligt och känner sig nere. Detta ständiga jagande efter omgivningens uppmuntran kan liknas med vilken form av missbruk som helst. Man behöver ständigt en större och större fix och ändå kan behovet aldrig stillas vilket gör att människor med låg självkänsla och detta beteende kan bli väldigt krävande både för sig själv och inte minst för sin omgivning.

Om behovet av att vara duktig
På samma sätt har också vi människor behov av att få saker gjorda, prestera och ibland känna oss duktiga och nöjda med det de små och stora saker vi åstadkommit på vägen i vår strävan. Men även här kan vi se skillnader mellan hög och låg självkänsla. Den som har en hög självkänsla ställer rimliga krav på sig själv och de man tycker sig behöva prestera för att duga medan den som har en låg självkänsla egentligen aldrig eller i varje fall väldigt sällan känner sig helt nöjd med vas han eller hon har åstadkommit. Man har då väldigt höga prestationskrav och krav på att allt måste vara perfekt, vilket det ju givetvis sällan är i livet vare sig när man är ledig eller på sitt arbete. Och med detta höga prestationskrav som kommer med en låg självkänsla kommer så klart en mycket högre stress än när man tillåter sig själv har fel och brister och göra misstag. Sen är det också det faktum att när man har en lägre självkänsla så jämför man sig hela tiden med andra människor och hur mycket det gör och får gjort och visst finns det alltid någon som är snabbare, duktigare och smartare om man sätter på sig de glasögonen.

Bli din egen coach och ställ dig följande frågor

Vem är egentligen "perfekt"?
Hur skulle ditt liv se ut om du minskade lite på dina egna krav?
På vilket sätt kan jag lära mig att se och bekräfta mig själv i min vardag?
Hur skulle du kunna tänka för att vara lite mer nöjd över allt du ändå hinner och presterar trots att jag inte hinner allt på min att göra lista?
Vem är bra på att tycka om sig själv för den han hon eller han är som människa snarare än för det han eller hon gör och presterar? Vad kan du lära dig av honom eller henne?
Vem är aldrig nöjd med sig själv oavsett hur mycket han eller hon gör och åstadkommer? Vad finns det för lärdom här så att du själv inte faller i samma prestationsfälla?